view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Forskarna måste kräva rättssäkerhet

Jag har full sympati för Vetenskapsrådets nya linje mot fuskare: Samhällets förtroende för forskarvärlden är oändligt viktigt. Den som bryter förtroendet ska inte uppmuntras genom fortsatta utbetalningar av skattepengar.

Hittills har frågan om forskningsfusk behandlats extremt styvmoderligt i Sverige. Det är som att staten blundat för att forskare också är människor som inte alltid drivs av ädla motiv. Tack och lov är de inte många, men avarterna finns. Medicinska forskare som i princip är beredda att sätta människoliv på spel genom att inte redovisa alla data. Forskare som snor andras resultat för att själva göra karriär. Eller vanliga slarvpettrar som har för bråttom, glömmer eller inte orkar göra saker ordentligt.

Att Vetenskapsrådet sätter ned foten och markerar att fusk inte lönar sig känns därför vid en första anblick vettigt. Ändå är situationen fullständig oacceptabel.

Vetenskapsrådet är statens största forskningsfinansiär vid sidan av de pengar som går direkt till universiteten. Förra året delade myndigheten ut ungefär fyra miljarder kronor – det är nästan lika mycket som de tre största universiteten hade tillsammans i direkt statsanslag för sin forskning.

Konsekvensen av Vetenskapsrådets beslut är ett mycket hårt straff för den som anses skyldig. I de grövsta fallen, tio år utan anslag från en så mäktig finansiär, ges i princip dödsstöten mot en fortsatt forskarkarriär. Det är i praktiken ett yrkesförbud.

Om vi är helt bergsäkra på att det rör sig om grovt fusk är det rimligt.

Men inte skulle vi i något annat sammanhang acceptera att en människa kan dömas till yrkesförbud utan att det handlar om ett väl definierat brott, formulerat genom lagar som riksdagen fattat? Utan en formell och öppen rättegång och utan möjlighet att överklaga beslutet?

Skulden hos den forskare som nu blir av med bidragen ligger utanför min bedömningsförmåga – ärendet rör flera års forskning och mängder av data. Expertgruppen säger att forskaren har ”gjort sig skyldig till grov” respektive ”mycket grov vetenskaplig oredlighet”. Forskaren hävdar sin oskuld. Det är dock inte det ärendet i sig som är poängen.

Det väsentliga i detta är principen. En forskare kan ”dömas” till att bli av med jobbet av en expertgrupp som inte fått en klar definition av ”brottskatalogen” av lagstiftaren. Expertgruppen har inga sanktionsmöjligheter – den kan inte ens kräva att de inblandade ska tala sanning, varken de anklagade eller de som anklagar. Gruppens yttrande har i sig ingen juridisk status. Det är ett yttrande som ingår som en del i en universitetsutredning – det är arbetsgivaren, universitetet, som har ansvar att utreda misstankar om fusk.

Yttrandet går inte att överklaga. Vetenskapsrådets stopp för ansökningar från forskaren kan inte överklagas. Och till råga på allt visar det sig att Vetenskapsrådet inte ens kollat om ”straffskalan” korrelerar med de yttranden man har som underlag.

Forskarsamhället borde reagera med storm, och kräva rättssäkerhet.


Sus Andersson




8/10 2010