view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Gör om fuskutredningen!

Nu är vi mitt i rond två av en extremt komplicerad utredning om misstänkt forskningsfusk. Om forskaren är skyldig eller oskyldig är mig fortfarande en gåta. Å ena sidan är det en hel synnerligen märkliga omständigheter som definitivt luktar fusk. Å andra sidan finns det pusselbitar i argumentationen emot forskaren som inte riktigt passar ihop. Och det som stör mest är att det inte går att få en klar bild av hur utredningen gått till.

Utredarna har definitivt haft ett tufft jobb, och jag avundas dem inte. Inte minst för att just den här historien varit, och fortfarande är, otroligt rörig. Men framför allt för att Sverige inte har något vettigt system för att utreda forskningsfusk. Det är inte utredarnas fel. Jag tror att de har gjort så gott de har kunnat under förutsättningarna.

I mina ögon är forskningsfusk något oerhört allvarligt. Det är inte bara en moralisk fråga, eller en fråga om trovärdighet i största allmänhet.

Den som fejkar forskningsresultat har försnillat skattepengar. Om fusket satts i system och har pågått länge, om en hel forskargrupp berörs, eller än värre, om andra forskare försöker följa upp försök som aldrig har gjorts kan värdet på fusket räknas ihop till mångmiljonbelopp i löner, laboratorietid och forskningsanslag. Handlar det om forskningsresultat som används för att kommersialisera olika produkter eller grunda företag kan lurendrejeriet räknas i ännu högre belopp. Men det allra värsta är att manipulerade forskningsresultat kan vara ett hot mot liv och hälsa, om exempelvis medicinska forskningsresultat används för att avgöra hur man ska behandla sjuka människor. Kort sagt: jag tycker att forskningsfusk är att betrakta som en brottslig handling.

Men att utreda brott kräver en vettig organisation. Och här har Vetenskapsrådets utredare knappast haft rimliga förutsättningar – och det har inte heller den nya grupp vid Centrala etikprövningsnämnden, som fick ta över fuskutredandet förra året. Gruppen har just inga formella befogenheter.

Man har ingen formell rätt att stänga av ”brottsplatsen” eller ta utrustning i beslag under pågående utredning. Det är absurt – oavsett om den misstänkta är skyldig eller oskyldig. En skyldig ska inte kunna sabotera utredningen och röja undan bevis; det ska inte heller någon annan kunna göra, för att kompromettera någon oskyldig.

Och varför i all världen ska inte postgången till och från den myndighet som utreder fusket kunna följa intentionerna i grundlagen och offentlighets- och sekretesslagen? Eftersom Vetenskapsrådet inte har haft någon sekretessklausul har handlingar i fuskärenden inte diarieförts förrän utredningarna varit klara. I vissa fall har det dröjt över ett år från att dokument kommit in tills att de diarieförts. Annat har inte tagits med i diariet alls, och en del har förstörts. Att dokumentationen av ett ärende innehåller luckor är djupt problematiskt – oavsett om den misstänkta forskaren är skyldig eller oskyldig.

Som öppenhetsivrare bär det mig emot att plädera för sekretess. Men det finns lägen när den är befogad – exempelvis under en pågående brottsutredning.

I mina ögon är bristerna i organisationen ett tecken på att regeringen inte tar forskningsfusk på allvar. Det är hög tid att skapa ett system för att hantera misstänkta forskare på samma premisser som andra som misstänks för ekonomiska oegentligheter eller att medvetet sätta andras liv i fara. Definitionerna måste vara tydliga – det får inte råda någon tvekan om vad man får och inte får göra – hanteringen måste likadan oavsett var i landet fusket sker, och processen måste vara glasklar och möjlig att granska för att inte riskera rättsövergrepp.




Sus Andersson




Länkar

LÄS MER PÅ FARAD

Vetenskapsrådet gömde handlingar

”Om vi hade vetat hade vi kanske tänkt ett varv till”

Forskarna måste kräva rättssäkerhet 8/10 2010

24/2 2011