view

Annonsplats







Faradbloggen

Ny övervakning på lösa boliner

22/11 2012

Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Koldioxidlager kan läggas söder om Gotland

Regeringen vill öppna för att lagra koldioxid under svensk havsbotten – trots att ingen vet om det är möjligt ännu.

I sommar ska EUs direktiv om koldioxidlagring vara genomfört. Men bland andra Naturvårdsverket tycker att miljökonsekvenserna är alldeles för dåligt utredda.

Och som lagtexterna ser ut idag kommer många som satsar på tekniken inte ens att få pluspoäng i systemet med utsläppshandel.

Läs mer om att koldioxid som transporteras till lagring i båt inte räknas >>

På regeringskansliet är det bråttom. Före sommaren vill man få riksdagen att klubba en lag, som gör det möjligt att pumpa ned koldioxid i bergformationer i Sverige. För att få bort gasen ur atmosfären ska koldioxiden kunna lagras i speciella, porösa, formationer som kallas akvifärer, på minst 800 meters djup.

Lagen bygger på ett EU-direktiv, som i sig inte tvingar medlemsländerna att acceptera någon lagring. Men tanken är att skapa förutsättningar för att det ska gå. Enligt en promemoria vill regeringen till att börja med tillåta lagring under svensk havsbotten, men inte under land.

Men Naturvårdsverket och flera andra myndigheter har påpekat att miljö- och säkerhetsfrågorna inte är ordentligt utredda. Karta: Fyra anläggningar släpper ut mer än en miljon ton/år

– Miljökonsekvensanalysen är tunn, säger Mats Lindgren, som varit med och tagit fram Naturvårdsverkets svar på regeringspromemorian. Vad kan hända vid ett större läckage från en rörledning eller ett lager? Vad kan hända om pH-värdet ändras, om vattnet som finns i akvifären trycks ut?

Patrik Brodd på miljödepartementet säger att konsekvensanalysen nu kompletteras ”i viss mån”.
– Men syftet är inte att avgöra om koldioxidlagring är bra eller inte, utan det här handlar om att införa EU-direktivet.

Patrik Brodd tillägger dock att det finns säkerhetsaspekter som ska utredas vidare.
– Vi ser bland annat ett behov av att utreda transporterna av koldioxid.

Brådskan beror på att EUs så kallade CCS-direktiv, där CCS står för Carbon Capture and Storage, måste genomföras före midsommar. Men hur långt det är tills någon verklig koldioxidlagring i Sverige kan bli aktuell är det ingen som vet.

Bengt Hanell på branschforskningsorganisationen Elforsk håller precis på att knyta ihop ett tvåårigt projekt som tittat på möjligheterna att samla in och lagra koldioxid från industrier och förbränningsanläggningar runt Östersjön.
– Det är säkert inte aktuellt på de närmaste tio åren, säger han. Det kostar så mycket, och tar sådan tid innan man vet om de rätta förutsättningarna finns.

Idag vet man inte ens om det finns någonstans i den svenska delen av Östersjön där det faktiskt går att pumpa ned koldioxid. Det finns områden där det kanske är möjligt, men några detaljundersökningar har inte gjorts. Nyligen pekade Sveriges geologiska undersökning, SGU, ut sydvästra Skåne och södra Östersjön som områden där det finns förutsättningar. Men Mikael Erlström på SGU konstaterar samtidigt att man egentligen inte vet hur stora de är.
– Det underlag vi har är alldeles för dåligt för att kunna avgöra lagringsvolymen. Det finns några få borrhål, men de är inte gjorda för att undersöka koldioxidlagring.

En annan sak som trasslar till det är att de geologiska formationerna inte följer EUs gränser. Enligt EU-direktivet ska lagringsplatserna ligga helt inom EU-zon. Men eftersom regeringen bara vill tillåta lagring till havs finns i princip bara en formation som är aktuell, den i södra Östersjön. Den går delvis in på ryskt område.
– Vi är medvetna om att detta har uppfattats som ett problem, säger Patrik Brodd på miljödepartementet.

Hur lösningen ska se ut är en del av det som departementet nu klurar vidare på.

Och bland industriföretag och energibolag pågår diskussioner om fortsatta Östersjöprojekt.

SSABs stålframställning är en av Sveriges största koldioxidkällor.
Foto SSAB

Kim Kärsrud, miljödirektör på SSAB, som med sina två stålverk ligger i den svenska utsläppstoppen för koldioxid, vågar inte ha för höga förväntningar.
– Om det inte finns nog med utrymme eller om det inte är politiskt möjligt – då vet vi alla fall det.

Samtidigt sitter forskare på bland annat Chalmers och räknar på möjligheten att skilja av och lagra koldioxid från sju anläggningar runt Skagerrak. Om ett par månader ska projektet ha kommit så långt att forskaren Jan Kjärstad hoppas kunna svara på hur mycket koldioxid som kan avskiljas och hur mycket pengar det kommer att kosta. Men det kan vara svårt att få ekonomi i att samla upp all koldioxid.
– Vi har nio utsläppskällor på en anläggning, det är inte kostnadseffektivt att ta hand om alla.

I projektet tittar man på en lagringsplats utanför den norska kusten, där undersökningar indikerat att det kan vara en lämplig plats för lagring. Men det är långt ifrån klart ännu. Och därmed går det inte heller att säga när någon koldioxidavskiljning kan tänkas vara igång från anläggningarna på Västkusten.

– Tidigast 2020 - 2025, säger Jan Kjärstad. Vi kan inte göra något innan vi vet att vi har en säker lagringsplats, och det behöver borras mer för att vi ska veta. Man behöver undersöka permeabilitet – hur koldioxiden kan röra sig i reservoaren – lagringskapaciteten, tryck och temperaturförhållanden. Det kan komma att kosta uppemot 10 miljoner dollar, bara det.

Och han konstaterar att förhoppningarna om lagringskapacitet inte sällan minskar drastiskt när man väl börjar undersöka en formation närmare. Än så länge finns det ingen finansiering för det. Inte heller vet Bengt Hanell hur det blir med Östersjöprojektet.
– Önskelistan till tomten skulle kosta 50 – 54 miljoner kronor de närmaste åren, säger han.

De pengarna handlar fortfarande bara om kunskapsuppbyggnad.
– Det är ingen fiskestuga vi planerar, säger Bengt Hanell. Det här med CCS är något som kommer att påverka alla energi- och råvarumarknader, globalt. Det handlar om teknik, naturvetenskap, juridik och samhällsvetenskap.

NORGE HAR LAGRAT KOLDIOXID I 15 ÅR
Projekt Startår Mängd injekterad koldioxid (2010)
Sleipner, Nordsjön 1996 1 Mt/år, totalt 10 Mt
In Salah, Algeriet 2004 1 Mt/år
Snövit, Nordsjön 2007 0,75 Mt/år
Nagoaka, Japan 2004 10 000 ton
Frio Brine USA 2005 3 000 ton
Gorgon, Australien 2008 129 Mt (planerat)
Ketzin,Tyskland 2006 60 000 ton (planerat), 37 000 ton tom 2010
    Källa: SGU

Runt om i världen är förhoppningarna stora om att koldioxidlagring ska vara en viktig del av lösningen på klimatfrågan. I takt med att tumskruvarna dras åt i systemen för utsläppshandel, och utsläppen av koldioxid blir dyrare för industrier och energianläggningar som använder fossila bränslen, ökar också intresset för tekniken. OECDs energiråd, IEA, hävdar att koldioxidutsläppen skulle kunna halveras till 2050. En femtedel av de utsläppsminskningarna kommer från koldioxidlagring. Och i så fall krävs flera tusen lagringsprojekt.

Tanken är att gasen samlas upp där den produceras, komprimeras till flytande form, transporteras iväg och pumpas ned i hålrum i berggrunden. Redan idag trycks koldioxid ned i olje- och gasfält utanför den norska kusten. Vid årsskiftet var 234 projekt på gång i olika länder, enligt Global CCS Institute, som räknar med att mer än 250 miljarder kronor kan komma att satsas på teknikutveckling och pilotprojekt under 2010-talet.

FAKTARUTA

Tre sätt att skilja ut koldioxiden

Efter förbränningen

Tekniken kan användas i befintliga anläggningar efter tillbyggnad. Efter förbränningen går rökgaserna genom ett lösningsmedel, som reagerar med koldioxiden och binder den. Lösningsmedlet värms sedan upp i en särskild tank, och släpper ifrån sig koldioxiden som då kan samlas upp. Idag används ofta aminer som lösningsmedel, vars hälso- och miljöaspekter inte är helt klara. Forskning pågår om alternativ.

Förbränning med syrgas

Syre separeras ur luften före förbränning, vilket ger hög koldioxidhalt i rökgasen. Än så länge är syreseparationen ganska energikrävande. Tekniken funkar bäst i nya anläggningar. Används i Vattenfalls pilotanläggning Schwarze Pumpe.

Före förbränning

Bränslet förgasas och omvandlas till vätgas och koldioxid, där koldioxiden skiljs av på samma sätt som efter förbränning. Vätgasen används sedan som bränsle. Både förgasningsteknik och energiomvandling behöver utvecklas vidare. Metoden är bäst för anläggningar som byggts för tekniken från början.

Schwarze Pumpe har varit en pilotanläggning för koldioxidavskiljning sedan 2008.
Foto Vattenfall

Det finns känd grundteknik för att skilja av och samla in koldioxid – men det behövs mer kunskap för att gå från pilotanläggningar till stora kraftverk och industrier. Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem på Chalmers, arbetar bland annat med att skala upp den teknik som Vattenfall använder vid pilotanläggningen Schwarze Pumpe i Tyskland. Där skiljer man ut syre ur luften innan man eldar, och på så vis blir det nästan bara koldioxid i rökgasen. Men det kan dessutom finnas nya möjligheter med tekniken.
– Vi har upptäckt att det kan finnas nya sätt att rena rökgaserna från kväve- och svaveloxider, som inte finns vid luftförbränning, berättar Filip Johnsson.

I Sverige är det troligen mest intressant att samla koldioxid från industriutsläpp. Bengt Hanell på Elforsk framhåller järn- och stålindustrin samt cement- och kalkindustrin – dels för att de har höga utsläpp, dels för att de inte alltid har alternativ.
– Inom energiproduktionen kan man använda vattenkraft och vindkraft. Men inom industrin ser det annorlunda ut. Ska du tillverka cement kräver det närhet till en bergtäkt, och ugnen kan inte drivas med vindkraft.

Stålproducenten SSAB har varit involverad i flera projekt, dels för att minska utsläppen, dels för att skilja av det som ändå bildas. Nu står förhoppningarna till att EU ska finansiera en demonstrationsanläggning för att skilja av och lagra koldioxid från en masugn i Frankrike. Projektet är inte godkänt ännu, men får det klartecken tror Kim Kärsrud på SSAB att man kan börja lagra koldioxid därifrån 2016 – sedan ska själva lagringen verifieras under tio år.
– Naturligtvis kommer man att hitta barnsjukdomar under den tiden. Det är stora, tunga processer. Inte före 2025 kommer vi att se om det är kommersiellt gångbart.

En av de saker som kommer att vara mest avgörande för ekonomin är hur systemet med utsläppsrätter egentligen kommer att fungera. Tanken är att alla värmeverk och fabriker som ingår i systemet får ett antal utsläppsrätter. Den som kan minska utsläppen billigt kan sälja sina utsläppsrätter till dem där investeringarna är dyrare än marknadspriset på en utsläppsrätt.

Filip Johnsson på Chalmers tycker att systemet är för lamt som det är just nu.
– Det är för billigt att släppa ut koldioxid.  

Före 2020 tror han inte att priset på en utsläppsrätt kommer att vara lika högt som kostnaden för att skilja av och lagra koldioxid.
– Bara avskiljningen kostar kanske 20 euro per ton, transporten några euro och lagringen kanske fem euro. En utsläppsrätt måste vara dyrare, annars blir det inget.

Ett annat aber för koldioxidavskiljningen är EUs regler för hur koldioxidutsläpp ska räknas. Gasen måste nämligen transporteras i en pipeline från anläggningen till lagringsplatsen, om företaget ska ha glädje av den i utsläppshandelssystemet. Båttransporter räknas inte. Detta trots att många av de lagringsprojekt som diskuteras i Sverige än så länge bygger på båttransporter eller en kombination av båt och pipeline.
– Framför allt i början är båttransporter viktiga, säger Filip Johnsson på Chalmers. Till demonstrationsprojekten bygger man inte ut hela infrastrukturen, det blir för dyrt.

Det här är ett särskilt stort problem i Sverige, eftersom de anläggningar som vill bli av med koldioxiden ligger långt ifrån de platser som kan vara aktuella för lagring. De flesta Farad talat med är optimistiska om att det ska gå att lösa snabbt, och menar att hela CCS-direktivet kommit till just därför att EU vill göra en markering om att man vill skapa förutsättningar för koldioxidlagring.

Men juridikforskaren Christina Olsen-Lundh tror att det kan ta tid. Hon arbetar vid Göteborgs universitet och har varit involverad i Skagerrak-projektet.
– Jag tror det blir svårt för Sverige att ensidigt inkludera båttransporter, säger hon.

Som direktivet är utformat idag tar det sikte på fasta anläggningar, som förbränningsanläggningar och industrier.

– Med fasta anläggningar är det lätt. Man vet i vilket land de ligger och det är relativt lätt att avgöra var ett utsläpp sker, konstaterar Christina Olsen-Lundh.
– På samma sätt ligger en pipeline still. Men båtar rör på sig och frågan blir i vilket land utsläppen skall räknas; där båten befinner sig när det görs, där båten lämnade hamn eller där den går i hamn eller i den stat vars flagg den seglar med. Båtar kan dessutom vara utflaggade. Det är alltså inte självklart vilket land som ska ha ansvaret för koldioxiden. Allt sådant går att lösa, men direktivet är inte riktigt utformat för det som det ser ut idag.

Antingen måste Sverige söka om ett undantag från regelverket – eller så måste direktivet skrivas om. Båda alternativen kräver förhandlingar på EU-nivå, som kan ta tid. Christina Olsen-Lundh tror att det trots allt är smidigast att försöka få en ändring i direktivet. Hon drar en parallell med flygtrafiken, där man lyckats definiera ansvaret. Men hur lång tid det kan ta vågar hon inte svara på.

Även hennes kollega David Langlet tror att det går att lösa på lång sikt. Men han framhåller ett annat problem med direktivet.
– Det finns en luddig formulering om att den som har lagret måste kunna täcka ”alla framtida kostnader”, men det är inte klart om man tänker sig ett ”worst-case” där all koldioxid släpps ut från en formation samtidigt, eller något scenario där en spricka kanske leder till att tio procent läcker ut. Det kan vara en skillnad i försäkringsbelopp mellan 100 miljoner och flera miljarder.

Kostnaderna handlar i så fall framför allt om att köpa upp utsläppsrätter för utsläppen vid en läcka.
– Vad de kostar den dagen har man ju ingen aning om idag, säger David Langlet. Så länge vi pratar om lagring under havet räknar vi inte med att det är farligt för människor, men det kan ju påverka havsmiljön.

EXTERNA LÄNKAR

Regeringens promemoria om geologisk lagring av koldioxid

SGUs rapport Lagring av koldioxid i berggrunden - krav, förutsättningar och möjligheter

IVL-rapporten Förutsättningar för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) i Sverige

Sammanfattningar från Östersjöprojektet, seminarium den 16 februari 2011.

Rapporten Carbon Capture and Storage från OECDs organ för energifrågor, IEA

Global CCS Institute: Statusrapporter för CCS-projekt i världen 2010.

EUs implementeringsplan för koldioxidlagring 2010-2012

SSAB om sina koldioxidutsläpp, från 2009. Ny version att vänta inom några veckor.

Sus Andersson

31/3 2011