view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Matten behöver miljarder

När jag var ordförande i den lokala skolans föräldraförening för några år sedan reagerade vi på att var femte femteklassare inte klarade ämnesproven i matte. Men skolledningen tyckte att vi skulle vänta på nästa års resultat innan vi rusade åstad och drog några förhastade slutsatser och GJORDE något. När nästan alla elever som inte klarat sig röstade med fötterna och valde andra skolor dog diskussionen. Nu ser jag att 24 procent av niondeklassarna på mina barns gamla skola inte klarar godkänt – och jag önskar att jag hade varit mer ihärdig.

Var fjärde unge! I ett ämne som är helt nödvändigt för att man ska kunna förhandla sig till en vettig lön, räkna ut hur långt den räcker och för att se till att man inte blir blåst i sitt dagliga liv. Kort sagt: helt grundläggande för att kunna fungera i samhället. För hela landet ser statistiken bättre ut, men det var i alla fall mer än sjätte niondeklassare som inte klarade godkänt 2010.

Granntjejen, som sitter i vårt kök och gör gymnasiematteläxa tillsammans med min ena dotter, tittar tvivlande på mig när jag berättar om provresultaten. ”Men det var ju jättelätt”, säger hon. I ena hörnet av blocket står det klottrat "♡ konjugatregeln". Hon tillhör uppenbarligen en ganska ovanlig grupp. I de internationella TIMSS-undersökningarna minskar den grupp svenska elever som klarar den mest avancerade matten. 2007 var de bara två procent.

Nyligen presenterade Skolverket ett förslag på kompetensutveckling för lärare, och det känns som ett oerhört välkommet förslag. För det krävs knappast en forskarexamen i matematikdidaktik för att räkna ut att lärarna är det viktigaste redskapet för att få våra ungdomar att lära sig matte ordentligt, och tycka att det är kul. Det man undrar är varför så litet har gjorts hittills.

För sju år sedan presenterade den statliga matematikdelegationen ett ambitiöst förslag i 18 punkter för att vända den oroande trenden. När jag nyligen pratade med delegationens huvudsekreterare Bengt Johansson,som nu är föreståndare för Nationellt centrum för matematikundervisning, NCM, konstaterade han att han kunnat pricka av punkt efter punkt på den ”om -inget-görs”-lista som fanns i delegationens slutrapport.

Ok, en del har gjorts. Men det helhetsgrepp som föreslogs har vi fortfarande inte sett röken av.

Det Skolverket föreslår nu fanns med i delegationens förslag. Matematikdelegationen framhöll att lärarna behövde resurser för ”genomtänkt och meningsfull verksamhetsutveckling, som att diskutera med kolleger för att utvecklas i sin undervisning och sitt ämneskunnande”. Det var inte ens nytt då. Och egentligen är det ju så självklart att det inte borde behöva sägas överhuvudtaget.

Nu återstår att hoppas att regeringen satsar pengar för att Skolverkets förslag ska bli av. Och jag hoppas mest av allt på att även förskollärarna kommer med i satsningen – behöver jag säga att Mattedelegationen även tog upp förskolan? Visst – det kommer att kosta nästan tre gånger så mycket. Men vad är priset för att mellan 15 000 och 20 000 femtonåringar per år går ut grundskolan utan elementär mattekunskap? I det perspektivet ter sig 3,7 miljarder som en bra investering.

Man måste också slå fast att utrymmet för fortbildning sträcker sig längre än fyra år. Eller ska de kollegiala diskussionerna om hur man bäst lär ut matte ska upphöra år 2016? Kompetensutveckling av lärarna måste vara lika självklar jämt.

Men det krävs också betydligt mer, både i smått och i stort. Hur gör man med den där mattelärararen som min ena dotter hade, läraren som inte bara var usel på att undervisa, utan dessutom saknade grundläggande kunskaper i matte – trots genomgången utbildning? Om man inte själv vet vad en likbent triangel är hjälper det inte att diskutera didaktik med kollegerna för att få eleverna att begripa. Det krävs tuffa krav på lärarutbildningarna; att man inte släpper ut lärarstudenter i klassrummen förrän de kan sin läxa – och det glöder i ögonen på dem när de berättar om matematiken.

Jag tror att det ligger oerhört mycket i det som Matematikdelegationen försökte säga 2004: känslan av att matte är kul och viktigt måste genomsyra hela samhället. Och det funkar inte med brandkårsutryckningar när resultaten ser illa ut. Det behövs en helhetssyn från förskola till forskning. Eller som Ola Helenius på NCM litet skämtsamt uttrycker det: ”en positiv matematikutvecklande masspsykos”.

Annars lär vi inte få se särskilt många kärleksförklaringar till matematiken.




Sus Andersson

5/9 2011