view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Björklund måste ta tag i forskningsfusket

Det gäller att ställa frågan ”varför” minst fem gånger, fick jag veta när jag för några år sedan skrev om ett industriföretag som jobbade enligt Toyotas produktionsfilosofi.

För att verkligen få en riktigt bra process krävs att man varje gång det uppstår ett fel frågar sig varför. Men inte bara en gång, då är det så lätt att få svaret ”Nisse gjorde fel” och sätta någon annan på jobbet. Men varför gjorde Nisse fel? För att hans verktyg var trasigt, som gick sönder för att det slets för mycket, som slets så hårt för att något i den ursprungliga konstruktionen var fel.

Nu är det hög tid att ställa sig frågan ”varför” i den fullständigt absurda historien om utredningen av forskningsfusk, som nu rullas upp.

Jag tror sällan jag ägnat så mycket tid åt en enda artikel som åt den jag just skrivit om de senaste turerna i affären. Medan jag sliter mitt hår över alla tusentals detaljer som spretar hit och dit, undrar vad som är relevant och vad som är oviktigt, över hundratals frågor som inte blir besvarade, önskar jag att det hela hade varit en detektivroman. Då hade Hjälten kunnat knyta ihop historien, peka på de viktiga ledtrådarna och så hade saken varit biff. Men här går det inte att få fram hela bilden.

Orsaken ligger delvis i bristerna i Vetenskapsrådets arkiv. Den oordning som Farad kunde avslöja för två veckor sedan, och som sedan ledde till att myndigheten drog tillbaka sitt utlåtande om fusk, är inte bara pinsam för Vetenskapsrådet; den är ett tecken på att något är fruktansvärt fel i det system som finns för att utreda forskningsfusk.

Att systemet brister har påtalats ett antal gånger tidigare. Det har funnits tydliga signaler om att dagens system inte fångar upp allt misstänkt fusk, utan att det kan sopas under mattan.

Utredarnas mandat och verktyg är heller inte tillräckliga – och där är det regeringen och Jan Björklund som måste agera och skapa ett bra regelverk. Handlingar får inte komma på avvägar för att en myndighet börjar uppfinna en ”förundersökningssekretess” som inte finns.

Denna komplexa affär visar också på att de instruktioner som utredarna haft inte varit tillräckliga. De har blivit tagna på sängen av mängderna med dokument. De har inte haft klara rutiner för hur saker ska dokumenteras och dateras – inte ens för de sakkunnigas utlåtanden, som förekommer i flera olika versioner, och där de olika versionerna senare blandats samman.

För rättssäkerhetens skull får det bara inte finnas oklarheter om dokumentation och bevissäkring. Inte minst gäller det med tanke på att allt mer forskningsmaterial är digitalt. Det duger inte, att som i det aktuella fuskfallet, koppla in IT-forensiker flera månader efter att suspekta filer hittats – och sedan stå med en rapport som har förbehåll om bevisvärdet.

Vetenskapsrådets beslut om att dra tillbaka utlåtandet om fusk fullständigt är självklart och viktigt. En utredning med så många feldateringar, där utredningen inte går att följa för en utomstående och där det också visat sig finnas tvivel om att slutsatserna är de rätta och går att leda i bevis, kan inte användas som underlag för att ge en människa sparken.

Det är också bra att Vetenskapsrådet tillsätter en kommission som går igenom varför det blivit som det blivit, och hur man ska försäkra sig om att det inte händer igen. Och för varje fel kommissionen hittar hoppas jag att de ställer frågan ”varför” minst fem gånger. För det här är inte bara tillfälligheter, det är systemfel.




Sus Andersson






15/9 2011