view

Annonsplats







Faradbloggen

Ny övervakning på lösa boliner

22/11 2012

Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Ny rond i striden om tyskt kärnavfall

Polis och demonstranter på väg mot järnvägstransporten av kärnavfall.

19 000 poliser. Ungefär lika många demonstranter – en del fredliga, andra som är beredda att sabotera vägar och järnvägsspår.
Sammanlagt beräknas årets transport av utbränt, tyskt kärnavfall kosta över en tredjedels miljard kronor. Orsaken är över 30 års politiska felsteg i besluten kring hur atomsoporna ska tas omhand.

LÄS DEN HÄR HISTORIEN PÅ LÄSPLATTA! LADDA NED EPUB-VERSIONEN HÄR >>

Det är gråkall novembermorgon. Över en åker med kålplantor kommer något hundratal människor vandrande. Några har helvita overaller, andra har vanliga jeans och jackor.

På den lilla byvägen ovanför rullar plötsligt den ena polispiketen efter den andra fram. En vattenkanon och en liten pansarbil med en kraftig plog i fören följer också med kolonnen. I täta led sluter poliser upp runt demonstranterna. Många poliser har hjälm på, och de är bylsiga som om de skulle spela en match amerikansk fotboll. I en högtalare förklarar en kvinna att det är förbjudet att gå för nära järnvägen, och att allt sabotage är illegalt och kommer att bestraffas.

Själv har jag precis lärt mig ett nytt ord på tyska: "schottern". "Schotter" är det grova grus som är bärmaterial under järnvägsrälsen. Verbformen används av kärnkraftsmotståndare som är beredda att ta till sabotage för att stoppa tågtransporterna av utbränt kärnbränsle som går genom Tyskland. "Schottern" handlar om att grusa möjligheten att köra tågen; att plocka stenar från banvallen så att det tunga godståget inte kan köra där.

Plötsligt gör några av de vitklädda ett utbrytningsförsök, de springer mot järnvägsspåren som ligger halvannan kilometer bort. Men de blir snabbt inringade av poliser. Någon kvart senare är demonstrationen upplöst. Vattenkanonen är oanvänd, men kör vidare längs byvägen. Den kan komma till användning senare.

Kålåkern ligger ett par mil från den lilla orten Gorleben. Där lagras Tysklands högradioaktiva avfall – än så länge i ett mellanlager, men med sikte på slutförvaring i den tidigare saltgruvan under samhället.

Dit är nu ett nytt tåg med avfall på väg. Sedan 1996 har det kommit 12 leveranser från franska La Hague, där avfall från de tyska kärnkraftverken upparbetats. Det är en resa på 100 mil, som inte borde ta mycket mer än ett halvt dygn. Årets transport kommer att ta sammanlagt fem dagar. På otaliga ställen längs vägen stoppas tåget av demonstrationer, och här på slutsträckan är de intensivast. De sista tio milen tar ungefär två dygn att tillryggalägga.

Totalt 19 000 poliser är inkallade, från hela Tyskland. Ungefär lika många demonstranter befinner sig i trakterna kring Gorleben – beroende på om det är polisen eller motståndsrörelsen som räknar är siffran antingen mellan 8 000 och 12 000, eller mellan 23 000 och 25 000.

De flesta håller sig till den stora officiella demonstrationen på lördagen, en tillställning som har lika mycket av musikfestival som lantbruksuppvisning över sig. Den äger rum två mil ifrån Gorleben, i samhället Dannenberg, som är slutstation för tåget. Här ska bränslebehållarna lyftas över till lastbilar, för att köras på landsväg den sista biten. På ett fält nära omlastningsstationen i Dannenberg vajar hundratals antikärnkraftflaggor, folk lyssnar på reggaeband, en kvinna från Japan håller tal, man äter rejäla tyska korvar eller veganska grönsaksknyten.

Det första man möts av är dock flera hundra traktorer, som kör runt på fältet med banderoller som "Gorleben soll leben" – Gorleben ska leva. Bönderna i trakten hör till de tyngsta motståndarna mot avfallslagringen. För dem handlar det om en konkret oro för att deras inkomstkälla ska förstöras.

Men för många demonstranter är det litet oklart vad de egentligen vill. Ett har de gemensamt: i första hand är det en protest mot att använda kärnkraft överhuvudtaget. Även om haveriet i Fukoshima fick den tyska förbundsdagen att besluta om en avveckling av kärnkraften är det många som tvivlar på att den kommer att bli av. Kärnavfallstransporten blir ett tillfälle att visa att motståndet finns kvar.

– Genom att göra det svårt att göra sig av med avfallet förhindrar vi att det produceras nytt, menar en kille som jag pratar med, när jag undrar varför ett kärnkraftsnej innebär att man ska blockera tåget med kärnavfall från dagens anläggningar.

Fast han konstaterar snabbt att det mest handlar om symbolhandlingar: transporten till Gorleben kommer inte att stoppas.

Bönderna är starka motståndare till slutförvaret i Gorleben

Det faktum att 2000 demonstranter några timmar senare kommer att sitta på järnvägsspåren gör bara att det tar längre tid för tåget att komma fram. Att några av dem kedjat fast sig på ett sådant sätt att insatsledningen väljer att skära loss en bit av rälsen och byta ut den höjer prislappen med ytterligare några tusenlappar. Totalt uppges hela transporten med alla säkerhetsarrangemang runtomkring kosta 360 miljoner kronor. Några hundra personer skadas, både demonstranter och poliser.

Det är tydligt att många som ropar på ett stopp av avfallstransporterna inte funderat på vad Tyskland egentligen ska göra av sitt kärnkraftsavfall.

– De kan skicka det dit det kom ifrån! utropar en kvinna, som rest ifrån södra Tyskland för att demonstrera.

Vart då, undrar jag försiktigt. Tillbaka till Frankrike?

– Ja, där kan de behålla det! svarar hon, men får snabbt mothugg av en kille bredvid:

– Nej, absolut inte! Vi måste själva ta ansvar för våra atomsopor. Men vi vill inte att man lagrar det i en potatislada.

I folkmun går mellanlagringsstationen i Gorleben under namnen "potatisskjulet" eller "tennishallen". När behållarna från den senaste transporten lastats av någon gång i januari kommer det att finnas över 100 så kallade Castorbehållare med utbränt kärnbränsle i ett enkelt metallskjul. Detta faktum får många kritiker att oroa sig: hur mycket strålar det till omgivningen, kan det läcka ut till grundvattnet?

Vi åker de två milen från Dannenberg till Gorleben för att ställa frågan till anläggningens talesman, Jürgen Auer. Det är en surrealistisk färd genom skogen. I väntan på Castortransporten är vägen avspärrad, bara de som har ett godkänt ärende i samhället kommer igenom. Mörkret har redan fallit, och vi är ensamma på vägen. Men med hundratalet meter emellan står polispiketer och lyser upp träden med sina blåljus. Detta trots att själva transporten inte kommer att dyka upp på minst ett dygn ännu.

Här och där står en större grupp med fem – tio polisbilar. Två gånger måste vi stanna och visa presslegitimation, och vi blir utfrågade om vem vi ska träffa, var vi ska ses, och vet vi verkligen vad företaget vi ska till heter? En gång söker polisen igenom bilen.

– Vi är här för att se till att det inte blir några traktorblockader längs vägen, förklarar den ena polismannen.

I mitt stilla sinne undrar jag var han tror att vi skulle ha gömt en traktor, med tanke på att vi sitter i en ganska liten Audi. Men jag inser att han inte riktigt är på humör för skämt, och håller tand för tunga.

Risken för blockader av olika slag är stor. Lokalbefolkningen såväl som tillresta aktivister har under årens lopp saboterat transportvägen på alla möjliga olika sätt. Fast officiellt har mycket bara varit otur. Ett år hade en vattenledning händelsevis sprungit läck, och underminerat en del av vägen. En annan gång hade en höbal oturligt nog fattat eld, och det tog timmar för den lokala, frivilliga brandkåren att säkerställa att elden verkligen var släckt och vägen farbar. Och när en av markägarna i trakten någon gång skulle fälla ett par träd var det inte alls meningen att träden skulle falla rakt över vägen.

Gorlebensalt.

Ingen som berättar den historien tror annat än att det var skogsägaren själv, greve Bernstorff, som gav order om det hela. Greven är engagerad motståndare till avfallsförvaret. Och eftersom hans mark befinner sig över delar av den saltformation som kärnavfallet då ska lagras i har han upplåtit rättigheterna att utvinna salt till ett företag, som säljer "strålningsfritt salt till frukostäggen". Förhoppningen är att näringsverksamheten ska stå i vägen för ett försök att bygga slutförvaret.

Sedan 1977 har Gorleben pekats ut som den plats där tyskarnas mest strålande kärnkraftsavfall ska slutförvaras. Men exakt vad besluten grundades på är högst oklart. Och än idag är det inte säkerställt om det faktiskt är en lämplig plats. Undersökningar pågår fortfarande. Eller snarare igen – mellan år 2000 och 2010 var det ett moratorium, och verksamheten låg stilla.

När tyskarna började jakten på ett förvar på 1970-talet pekades underjordiska saltformationer ut som lämplig förvaringsmiljö. Försök att lagra strålande avfall hade gjorts i en gammal saltgruva i orten Asse, och resultaten såg lovande ut. På flera platser i Tyskland finns saltberg som sträcker sig kilometervis ned i marken. Tre orter ansågs ha bäst förutsättningar.

Lokala protester fick dock snart platsundersökningarna av huvudkandidaterna att avbrytas. Plötsligt hävdade den dåvarande delstatsministern i Niedersachsen i norra Tyskland att Gorleben skulle vara en lämplig ort.

Nuclear Waste Management in a Globalised World
Red. Strandberg & Andrén
Routledge
ISBN 978-0-415-61567-9
Utgivningsår: 2011
Språk: Engelska

"Bedömningen kom mer eller mindre ur det blå", skriver forskarna Peter Hocke och Ortwin Renn i en färsk bok, "Nuclear Waste Management in a Globalised World". Gorleben fanns inte på topplistan över de mest lämpade kandidaterna, och inga geologiska undersökningar hade gjorts.

Flera andra forskare som studerat beslutsprocessen konstaterar att det låg politiskt spel bakom ortsvalet. Och det är något som fått både lokalbefolkningen och olika miljöorganisationer att gå i taket.

– Gorleben ligger i en glesbefolkad del av landet nära gränsen till dåvarande Östtyskland. Det är helt klart att beslutet hade politisk bakgrund och inte teknisk, säger en av Greenpeaces presstalesmän, Klaus Pieper.

Han hävdar att det istället finns klara vetenskapliga skäl som talar emot ett slutförvar i saltformationen i Gorleben. Både sådant som framkommit under de senare platsundersökningarna – och sådant myndigheterna försökt undanhålla. Det fanns exempelvis tidigt misstankar om att naturgas under saltet skulle kunna vara en farofaktor för slutförvaret. På den östtyska sidan hade det förekommit explosioner. Men rapporter om detta hemligstämplades.

Oron är också stor för vad som kan hända om det blir sprickor i saltkroppen, så att det kommer in vatten i förvaret. Vatten i kombination med salt är förödande, förvaringsbehållarna kan gå sönder och radioaktivt material kan läcka ut. Det hände i Asse, och där pumpas sedan flera år radioaktivt vatten upp i väntan på att man ska hitta ett bra sätt att ta hand om de 126 000 tunnor med låg- och medelaktivt avfall som finns där – många trasiga och läckande.

Den oklara beslutsprocessen, i kombination med rena misslyckanden, har lett till att folk inte litar på myndigheterna. Och förtroendet för kärnkraftsindustrin är obefintligt. Att ett potatisskjul skulle räcka till för att härbärgera högradioaktivt avfall tror inte demonstranterna på.

När vi till slut kommer fram till Gorleben och träffar mellanlagrets presstalesman Jürgen Auer hävdar han bestämt att det är tillräckligt.

– Potatis behöver bättre skydd än Castorbehållarna.

Vi får inte komma in i själva anläggningen, utan vi träffar honom i informationsbyggnaden i byn. Här finns en utställning över hur mellanlagringen går till, och skalmodeller över behållarna som kapslar in kärnbränslet.

– I USA lagras avfallet utomhus, det behövs inte mer. Att vi har tak över behållarna är bara för att de som arbetar här inte ska bli blöta när det regnar.

Polisbilar och avspärrningar ska hindra sabotage vid omlastningsstationen i Dannenberg. 15 timmar tar det att flytta Castorbehållarna från tåg till lastbil.

Det kärnavfall som Jürgen Auer nu väntar på är det som är kvar efter en upparbetning, en process som görs antingen i franska La Hague eller brittiska Sellafield. Den innebär att uran och plutonium, som kan användas i vissa typer av kärnkraftverk, vaskas ur gammalt kärnkraftsavfall. Resterna från den processen är fortfarande starkt radioaktiva, och måste slutförvaras i 100 000 år. De gjuts ihop med en glasmassa i så kallade glaskokiller. 28 kokiller placeras sedan i transport- och lagringsbehållare med ett 40 centimeters hölje av specialgjutjärn, fyllt med grafitkulor, och ett yttre skal av rostfritt stål. Namnet Castor har behållaren fått som en förkortning av "cask for storage and transport of radioactive material". Fylld väger den 117 ton. Då har den lika stor värmeeffekt som tusen 60-wattslampor, som genereras av 1 000 biljarder radioaktiva sönderfall per sekund.

Avfallet är väl ingjutet, med strålningsdoser utanför behållarna som håller sig inom tillåtna ramar, och med minimal risk att något radioaktivt material ska kunna läcka ut, enligt bolaget som tillverkar Castorbehållarna.

Men för ett par månader sedan mättes alldeles för hög strålning upp vid mellanlagret, av den oberoende myndighet som ska hålla koll på den. Redan i augusti var man nära gränsvärdet för hela året.

– De hade räknat fel, säger Jürgen Auer. De hade inte korrigerat rätt för bakgrundsstrålningen.

Enligt Auer hade man använt låga värden för den naturliga bakgrundsstrålningen, och därför verkade strålningen från anläggningen högre än vad den egentligen skulle vara.

Men att få besked om anläggningens egna mätvärden är inte lätt.

– Man kan stå naken vid vårt staket, utan att det är farligt, säger han.

OK, kanske det. Men hur hög är strålningen?

– Den ligger långt under gränsvärdena, säger han, men sätter fortfarande inte några siffror på vad de mätt upp.

Nytt försök: Vad visar anläggningens egna mätprogram?

– Det har jag inte i huvudet, men jag kan visa vår rapport.

Det är årsrapporten från 2010, inte från i år, då larmet kom.

Radioaktivitet och strålning

Radioaktivitet mäts i becquerel, Bq, och mäter antalet atomkärnor som sönderfaller per sekund. Samtidigt ger de ifrån sig energi och joniserande strålning.

Strålningsenergin och dess växelverkan med andra material mäts i enheten gray, Gy. En gray är lika mycket som en joule per kilo. Strålningsenergin anges ofta per tidsenhet, Gy/h.

Effektiv dos: den biologiska påverkan mäts i sievert, Sv. Den är en sammanvägning av strålningsenergin och en värderingsfaktor som är olika för olika vävnader i kroppen. Den sammanlagda effektiva dosen för en människokropp är 1 sievert om den utsätts för 1 gray strålning.

Däremot har delstatens miljöministerium låtit göra nya mätningar och prognoser – som landar gott och väl under gränsvärdena. På myndighetens webbsida finns rapporterna publicerade, men inte någon rapport från övervakningsmyndigheten som slog larm. Och folket där har fått munkavle. När Farad försöker intervjua dem får vi beskedet att de inte får uttala sig om något som rör Gorleben.

Av miljöministeriet får vi veta att det är för stor osäkerhet i övervakningsmyndighetens siffror. Upp till 30 procents mätfel, mot åtta procent för de nya mätningarna.

Stämmer de nya mätningarna är strålningen sannolikt inte mycket att oroa sig för. Egentligen inte heller om övervakningsmyndighetens mätning är korrekt, eftersom den tydde på att gränsvärdet skulle överträdas, men inte med så mycket. Gränsen vid staketet är på 0,3 millisievert per år. Det är ungefär lika mycket som man får från kosmisk strålning om man befinner sig vid havsytan, och något mindre än vad en normalsvensk berggrund strålar.

– Du kan sitta där ett år utan märkbart förhöjd risk, säger Ann-Christine Hägg, som arbetar med övervakning av kärnanläggningar på den svenska Strålsäkerhetsmyndigheten.

Ytterligare hundra meter bort är strålningen i storleksordningen en tiotusendel av det, av rent fysikaliska skäl.

Bristen på insyn, och myndigheternas och industrins dribblande med siffror, är i så fall ett större problem. Forskarna Peter Hocke och Ortwin Renn konstaterar man under de första trettio årens letande efter en slutförvaringsplats negligerade just transparens och regelrätta politiska processer. Och att det gett ett så starkt underlag för dagens protester.

Efter att ha lämnat Gorleben åker vi tillbaka genom jordbruksbygder. I varenda by ser vi symbolen för motståndet: gula kryss är uppspikade på snart sagt vartenda hus, och här och där på åkrar och i skogskanter.

I en rondell mitt ute i ingenstans är det plötsligt stopp. Ett fyrtiotal bilar och ett par traktorer står där med varningsblinkers. En kvinna kommer emot oss med en kakburk i handen.

– Vi har råkat ut för motorskador, säger hon.

–Allihop? säger jag skeptiskt.

– Visst är det "synd"! svarar hon. Varsågod, ta en kaka medan vi väntar på "bärgningsbilen".

Man riktigt hör citationstecknen medan hon pratar. Någon blockad för att hindra polisen att komma fram är det inte tal om. Officiellt är det bara otur.

Dagens tyska miljöminister, Norbert Röttgen, talar mycket om konsensus. I åtskilliga dokument återkommer han med formuleringar om dialog, transparens, dialog, samtal och dialog. Lagom innan den senaste Gorlebentransporten gick iväg från Frankrike presenterades en överenskommelse mellan staten och de tyska delstatsregeringarna om en nystart i sökandet efter slutförvarsplats. Till sommaren ska uppdraget vara formulerat. "Därmed har det uppnåtts, som Gorlebenkritikerna har krävt i åratal", sade han inför transporten, och hoppades slippa de omfattande demonstrationerna.

Efter tre kvarts väntan i rondellen i mörkret dyker plötsligt en man upp på motorcykel.
– Ni kan åka hem och dricka glühwein nu, ropar han.

Orsaken är inte Röttgens uttalande, utan att ortsborna runtomkring drabbats av liknande "motorskador" i andra trafikkorsningar. Vägen är spärrad för polisen.

Demonstranterna tror inte på de nya löftena.

– Ha! säger en kille. I budgeten finns en väldig massa pengar för att fortsätta undersökningarna i Gorleben, och nästan ingenting för att söka på andra ställen.

Om det blir mer pengar till sommaren är ännu oklart. Men regeringen säger i alla fall att sökandet ska göras brett – det är inte längre bara saltformationer utan även exempelvis granit som kan vara intressant.

Därmed är det inte ens säkert hur tyskarna kommer att konstruera sitt slutförvar. Slutförvarsbehållarna, som döpts till Pollux efter Castors odödlige bror i den antika mytologin, kan inte designas färdigt innan man vet vilken miljö de ska klara för evärdliga tider. Modellen för saltlagring är dock klar för produktionsstart. Ett faktum som enligt somliga motståndare talar ytterligare för att regeringen inte kommer att byta spår, utan att talet om att söka brett är spel för gallerierna.

Vad som krävs för att undvika nya sammandrabbningar mellan polis och demonstranter när nästa Gorlebentransport går genom landet 2014 är omöjligt att säga. Likaså när det tyska slutförvaret kan stå färdigt. Inte före 2035, var prognosen om det skulle byggas i Gorleben. Nu är det få som tror att det är klart före 2050.

Sus Andersson

5/12 2011