view

Annonsplats







Faradbloggen

Ny övervakning på lösa boliner

22/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Frankensteins förebild räddade magisk reseberättelse

Ur regnskogens skugga
Daniel Rolander, James Dobreff,
Foto Helene Schmitz
Översättare Arne Jönsson
Förlag: Max Ström
ISBN 978-91-7126-212-7
Utgivningsår: 2011

250 år efter att Linnélärjungen Daniel Rolander kommit hem från Sydamerika har äntligen hans dagbok kommit ut.

Det är ett fantastiskt verk, värt att läsas av många olika skäl. Dagboken i sig, historien om hur det kunde ta 250 år innan den blev utgiven, och inte minst bilderna.

Det första som fångar ögat är de magiskt vackra fotografierna. De är tagna av Helene Schmitz, som har följt i Rolanders fotspår i Surinam. Hon tar oss med in i regnskogen: till en trolsk, övergiven begravningsplats i djungeln, till en ödslig strand; vyer som varvas med ingående närbilder av växter och insekter. Allt är vackert och välkomponerat, och Helene Schmitz är definitivt en av Sveriges mest framstående naturfotografer.

Så har vi Rolanders dagbok. Den är en fröjd att läsa; definitivt inte bara någon uppställning av botaniska upptäckter, utan en historia – massor av historier! – om djurs, växters och människors liv.

Nog anar man att Rolander är mer intresserad av märkliga mördarmyror än av människor, men han är en god berättare. Blomman Macrocnemums egenskaper skulle ha kunnat sammanfattas med ett enda ord. Men Rolander låter oss följa med ut i djungeln, där hans "svarte betjänt" inte vill plocka den. Tillbaka på plantagen där han bor vägrar alla slavarna att röra en dryck med växten i, inte ens hotet om att bli piskade får dem att ändra sig. Till slut kommer förklaringen: de inte vill att deras "galärvagnar ska brännas upp i ett enda slag". De röda blommorna skulle "beröva dem livets olja" – kort sagt: blommorna innehåller ett antiafrodisiakum.

Eftersom jag inte läst det latinska originalet vet jag ju inte hur mycket av språkbehandlingen som ligger i översättningen, och hur mycket som är Rolanders egen röst. Men enligt Arne Jönsson, som översatt texterna, och James Dobreff, som analyserat manuset och arbetar med att söka fram mer fakta om Rolanders liv, har Rolander lagt ned stor möda på att bearbeta sina berättelser. I inledningsessän skriver James Dobreff att Rolanders Diarium hade varit en klassisk text i vetenskapshistorien och den europeiska litteraturen om det hade publicerats.

Men så blev det aldrig.

När Rolander kom hem från Surinam gjorde han sig till ovän med Linné i Uppsala. Några år senare befinner han sig i Köpenhamn, svältande och utblottad och med ett manus som fortfarande inte är klart. Då möter Rolander Christian Gottlieb Kratzenstein, naturforskare, professor och ingenjör med elektriska experiment som favoritsysselsättning – han lär ha varit en förlaga när Mary Shelley skrev om Frankenstein.

Kratzenstein håller Rolander vid liv och lovar att försöka få dagboken utgiven. Men han misslyckas, oklart varför. När Rolander dör 1793 är han fattig och ensam. Hans material kommer i händerna på en annan forskare, som ger ut delar av det i sitt eget namn. Diariet hamnar så småningom på Botaniska centralbiblioteket i Köpenhamn, och glöms bort.

Rolanders forskning ansågs därför länge som ett misslyckande, eftersom han aldrig publicerade något från sin stora resa. Men den lundensiska latinprofessorn Arne Jönsson tänker tvärtom: den som skrivit ett manus på sjuhundra sidor på latin kan inte vara helt dum. Han spårar upp dagboken, och hittar den makalösa historia som nu kommit ut.

Det är jag tacksam för. Och sen önskar jag James Dobreff lycka till, när han fortsätter att rota i vad som egentligen hände Rolander. För det är en historia i sig, väl värd en egen bok.

20/1 2012