view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Staten ska inte sponsra storföretagens forskning

Astra Zenecas besked om att forskningen i Södertälje ska bort är ett hårt slag.

Det är naturligtvis oerhört tragiskt för alla de Astra Zeneca-anställda som precis fått höra att de förlorar jobben.

Men framför allt är det ett besked som måste den vara en knytnäve i mellangärdet på den svenska självbilden. De som hittills slagit sig för bröstet och sagt att vi är "bäst i världen på forskning och utveckling" kan glömma det.

Under många år har Sverige varit bland de bästa när OECD tittat på olika länders satsningar forskning och utveckling i förhållande till BNP, och länge hade vi till och med toppositionen. Men det var ett sårbart läge: ett fåtal stora företag stod för lejonparten av de satsningarna. När de under de senaste åren skurit ned eller flyttat forskningen till andra länder har det inte funnits någon annan som tagit över stafettpinnen.

Alldeles för länge har alldeles för många blundat för vad som håller på att hända. Vi har tronat på minnen från fornstora da´r, då svenska storföretag och rikedomar sprang ur den svenska innovationskraften. Storföretag med egna forsknings- och utvecklingsbudgetar som överglänste den svenska statens forskningssatsningar fick oss att verka världsbäst.

Men världen har ändrats.

Astra Zeneca har klart och tydligt talat om en sak: de förväntar sig att andra i betydligt högre grad tar över kostnaderna och riskerna vid utvecklingen av nya läkemedel. Istället för ett par tusen anställda forskare på området neurovetenskap bildar man iMed, ett nav av kanske 50 egna forskare som ska samordna universitetsprojekt och andra företags insatser. Det blir skattebetalare och riskkapital som får stå för den största delen av utvecklingen.

Därmed inte sagt att det behöver vara fel. På många sätt kan jag tilltalas av idén av en utveckling i nya nätverk. Kanske är den virtuella utvecklingsavdelningen bra därför att den snabbare kan fånga upp nya idéer och lika snabbt lämna villospåren. Kanske är storföretaget som idé föråldrad – bara det faktum att mitt ordbehandlingsprogram stryker under ordet medan jag skriver, och säger att det är ålderdomligt, kanske är ett tecken...

Men om man ska nappa på idén finns det en lång rad frågor som behöver analyseras ordentligt, både ur företagets och ur samhällets synvinkel.

Någonstans behövs en kritisk massa, ett svänghjul för att hålla farten i utvecklingsarbetet. Är 40 – 50 personer i ett nav tillräckligt? Jag har svårt att tro det. Hur går det med helhetssynen runt de framtida produkterna när så mycket kommer att bli avhängigt små aktörer som i första hand ser till sin egen lilla låda?

Och hur mycket pengar ska de svenska skattebetalarna stå för, i vilken utsträckning ska vi sponsra företag som Astra Zeneca, som inte har någon som helst lojalitet mot Sverige? Som inte heller kan förväntas ha det.

Som jag ser det vore det dårskap att gå in med rena sponsorpengar. Vi måste ju kräva utväxling på de medel vi stoppar in – exempelvis om det i forskningspropositionen kommer nya pengar till SciLifeLab på Karolinska Institutet, som företag som Astra Zeneca kan dra nytta av. Tar skattebetalarna en större del av riskerna måste vi också ha en större del av vinsten – exempelvis i form av betydligt lägre läkemedelspriser.

Sist men inte minst: vi får inte glömma att bibehålla den vetenskapliga friheten på universiteten, den som ska titta långt bortom nästa delårsrapport. Den kan vara i fara om universitetslabben i högre utsträckning förväntas tjäna som utvecklingsavdelningar åt företag.




Sus Andersson




6/2 2012