view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Rösta nej idag!

Rätten för människor att prata med media är en grundbult i den svenska yttrande- och tryckfriheten.

I och med EUs datalagringsdirektiv är den rätten på väg att undermineras. Idag röstar den svenska riksdagen om att föra in direktivet i svensk lag.

Trots att den svenska grundlagen säger att ingen myndighet ens får försöka ta reda på vem som lämnat uppgifter till en redaktion innebär lagförslaget att myndigheter kommer att kunna se människors kontakter med journalister. Lagen innebär att uppgifter om alla telefonsamtal, sms och e-postmeddelanden ska sparas i ett halvår. Går lagen igenom kommer till och med misslyckade försök att ringa en reporter att lagras.

En del förespråkare för lagen hävdar att det inte är ett problem. Det är bara när polisen utreder grova brott som trafikuppgifterna kommer att kunna tas fram, och därmed skulle datalagringen vara ofarlig så länge journalisterna inte är inblandade i brottslig verksamhet. Och om de är det ska ju även de kunna granskas.

Tyvärr är verkligheten betydligt mer komplicerad än så. Naturligtvis ifrågasätter jag inte att en journalist som är misstänkt för brott ska kunna utredas. Men en kriminalreporter har av naturliga skäl kontakt med brottslingar som ett led i sin bevakning. Datalagringen innebär att deras kommunikation riskerar att komma fram i samband med brottsutredningar. Eller, vilket kanske är mer sannolikt, färre vågar prata med journalister, av rädsla för att deras kontakter ska avslöjas.

Att media behövs som säkerhetsventil även för dömda brottslingar visar exempelvis journalisten Hannes Råstams granskning av fallet Thomas Quick.

Men det är inte bara när brottslingar och journalister har direktkontakt som det kan åka med i datalagringstrålen. Bland de trafikuppgifter som polisen kommer att kunna ta fram är alla mobiltelefoner som befann sig i ett visst område vid ett visst tillfälle, och vem de ringde till. Antag nu att ett allvarligt brott begås utanför en större dagstidnings redaktion – förra julen hade vi självmordsbombaren i centrala Stockholm, som sprängdes till döds på en bakgata bakom Svenska Dagbladets hus.

Tar polisen fram trafikdata enligt det svenska lagförslaget i ett sådant läge kan resultatet bli katastrofalt för människor som vill ha anonym kontakt med media. Vartenda mobilsamtal som någon reporter gör i samband med brottet kommer att registreras och ingå i polisutredningen. Även reportern som pratar med ett sjukvårdsbiträde om vanvård av gamla, eller med miljöchefen på ett företag som försöker varna för livsfarliga kemikalieutsläpp. Eller en poliskälla som samtidigt råkar höra av sig till tidningen för att berätta om övergrepp i en utredning. Att dessa människor ska kunna lämna uppgifter till media anonymt är en grundbult i den svenska tryckfrihetsförordningen. Det står uttryckligen i grundlagen. Lagförslaget om att lagra trafikdata tar inga som helst hänsyn till denna frontalkrock mellan olika intressen.

Men den systematiska datalagringen innebär ytterligare faror för mediernas källor. Vi vet att alla system har läckor; överallt där data sparas kommer det också att finnas människor som av olika skäl kikar – för pengar eller av svartsjuka eller av ren nyfikenhet. Redan idag är detta en risk, eftersom teleoperatörerna sparar trafikdata för att kunna fakturera. Men med tanke på att allt fler abonnemang bygger på en fast avgift skulle teleoperatörerna egentligen kunna minska datalagringen – och säkerheten för källorna öka. Istället lagregleras nu att ännu fler uppgifter ska sparas av teleoperatörerna. Det lagförslag som riksdagen ska ta ställning till går längre än vad EUs datalagringsdirektiv kräver, i och med att både obesvarade samtal ska sparas och den geografiska positionen för samtalet om det är ett mobilsamtal.

Om det hade varit uppenbart att datalagringen bidrog till att fler brott klaras upp hade det kanske varit värt att ägna tid åt en diskussion om hur man ska hitta en balans mellan brottsbekämpning och källskydd. Men idag är det inte ens så.

Visst finns det exempel på att trafikdata har kommit till nytta i brottsutredningar. Så sent som i december konstaterade dock EU-kommissionen i ett brev till medlemsstaterna att det inte går att slå fast hur mycket som faktiskt beror på datalagringsdirektivet.

Samtidigt verkar det vara som bortblåst ur datalagringstillskyndarnas medvetande att källskyddet innebär stora möjligheter att avslöja brott och att hitta de skyldiga. Någon analys av vad man riskerar att förlora för att kanske vinna i den andra änden är överhuvudtaget inte gjord.

Datalagringen innebär stora och uppenbara hot mot den personliga integriteten. Exempelvis har den europeiska datatillsynsmannen sagt att datalagringsdirektivet borde rivas upp, eftersom det inte uppfyller de krav som ställs om rätten till privatliv och uppgiftsskydd.

Att införa direktivet för att Sverige riskerar att få böter är ett dåligt argument. Visst är det hisnande bötesbelopp som EU-kommissionen kräver, på uppemot en halv miljon kronor per dag som Sverige inte inför direktivet. Men då ska man komma ihåg att även lagringen kostar, både i investeringskostnader och löpande drift. Skillnaden är att vi får betala via teleräkningen istället för skattsedeln.

Under de år som datalagringsdirektivet har funnits i EU har man inte kunnat visa att det finns någon som helst proportion mellan samhällets förmåga att bekämpa brott och den massregistrering av medborgarnas kommunikation som direktivet innebär. Direktivet strider mot europakonventionen för mänskliga rättigheter som alla EU-länder ska följa, och som bland annat talar om respekt för människors korrespondens. Och direktivet går på tvärs mot den deklaration som Sverige gav vid EU-inträdet, om att meddelarfriheten är och förblir en grundläggande princip och "en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv".

Det går att argumentera för att datalagringsdirektivet inte är förenligt med den svenska meddelarfriheten – det visar en granskning som gjorts av riksdagens utredningstjänst. Det går att rösta nej till lagförslaget.




Sus Andersson




21/3 2012