view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Datalagring – mänskliga rättigheter
233 – 41

Nu är det klart att EUs datalagringsdirektiv införs i svensk lag den första maj 2012. En stor majoritet av riksdagsledamöterna röstade igenom att alla svenskars telefon- , e-post- och datorvanor ska registreras och sparas i ett halvår. 233 ledamöter röstade för, 41 var emot, 19 avstod och 56 var inte där.

Det är tragiskt, men var väl ganska väntat.

Att lagring av trafikdata nu blivit obligatoriskt är ytterligare ett sorgligt steg på vägen mot ett övervakningssamhälle. Men jag tror att vi ännu kan vända om. Det finns många människor i olika politiska läger, som inser att detta är galenskap. Och datalagringsdirektivet är på väg att ses över på EU-nivå.

Men de som är emot lagringen av trafikdata måste se till att de hörs, ända till Bryssel. Den ansvariga kommissionären, Cecilia Malmström, sade i Ekots lördagsintervju att medlemsstaterna vill ha datalagringen. Kanske är det en majoritet som säger att de vill det. Men för allt vad jag vet kan den majoriteten mycket väl bestå av rädda företrädare, som liksom den svenska riksdagen i höstas säger att man inte vill förändra med motiveringen att man inte vill att det nya direktivet ska bli värre än det vi har idag.

Det är dags att tala klarspråk. Vad är det vi verkligen vill ha, och vad vill vi inte ha. Vad riskerar vi att förlora, och vad är det värt?

Det här handlar om masslagring av kommunikation mellan människor som aldrig varit eller kommer att misstänkas för några brott.

Detta för att uppgifterna om dem kan vara bra att ha. Men med den argumentationen kan man ju lika gärna sätta spårchip på varenda människa. För det skulle säkert komma till användning, om det funnes. Men då befinner vi oss i ett samhälle där människor inte längre betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats, utan vi är alla potentiella brottslingar. Och vi bygger vidare på ett system som går att missbruka både av ett storebrorssamhälle, och av nyfikna "lillebröder" i vår omgivning.

Jag ser gärna att polisen får resurser att bekämpa brott. Men datalagringen är som att köra en bottentrål som rensar havsbottnen på allt, när man är ute efter att fånga en haj. Det är helt enkelt inte acceptabelt.

Jag som journalist måste också kunna uppfylla de krav som grundlagen ställer på mig; att se till att mina källor inte röjs. Jag kräver att samhället uppfyller sitt löfte från samma grundlag: att inga myndigheter ska forska efter dem – eller råka avslöja dem av misstag.

Riv upp datalagringsdirektivet. Gör om, gör rätt.


Sus Andersson




21/3 2012