view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Fler lättlagade prylar, tack!

Flickan bredvid mig på tåget har problem med sin elektroniska spelmanick.

– Pappa, den funkar inte, vi måste laga den!

– Nej, vi köper en ny! svarar han.

– Varför då?

– För det är lättare så.

I mitt stilla sinne undrar jag: lättare för vem? Helt klart för pappan. Vi lever i ett samhälle där en ny pryl ofta är billigare än att laga den gamla, och om det är billigare är att laga är prisskillnaden ändå så liten att det känns bättre att köpa den nya, flashigare versionen än att behålla den gamla. För vem vet hur länge den håller?

Svaret blir knappast detsamma om man ställer frågan ur ett miljöperspektiv. I många av våra elektroniska prylar ingår sällsynta metaller som riskerar att ta slut inom ett par generationer om vi fortsätter att shoppa som vi gör idag.

Att ta slut på ändliga resurser för att vi inte orkar laga våra spel känns oändligt korkat.

Så hur har vi hamnat här? En sak är ju uppenbar: vi betalar inte prylarnas egentliga pris. Råvarorna från många fattiga länder är billiga tack vare lågavlönad arbetskraft och usel miljölagstiftning.

Vi är också indoktrinerade att tro att vi inte skulle kunna laga saker när de gått sönder. Många prylar är gjorda så att det är i det närmaste omöjligt att laga dem själv. Under det senaste halvåret har jag haft fyra trasiga elapparater. Tre av dem med enkla fel. Men ihopsatta med olika, märkliga skruvar som det inte finns standardskruvmejslar till.

Naturligtvis finns det en tanke från tillverkarna med detta. När jag frågar en av dem får jag veta att det är av "säkerhetsskäl". Sakerna ska lagas av behöriga reparatörer. Men i valet mellan att låta märkesverkstaden byta batteri för 1200 kronor och att köpa en ny apparat för 1199 är valet liksom givet. Om batteribytet kostar 129 kronor och fem minuters jobb skulle nog svaret bli annorlunda för många människor. Men om man istället för fem minuter måste ägna ett par timmar åt att leta efter en skruvmejsel som passar, och till slut inser att det inte finns att köpa någonstans? Ja, då är vi tillbaka hos pappan på tåget. Vi köper en ny apparat. För det är lättare så.

Själv är jag en envis typ. Jag har lagat alla de där fyra apparaterna. Men det är ju en droppe i havet. Det måste till attitydförändringar både bland tillverkare och hos konsumenter: laga hellre än släng. Designa prylarna så att de är lätta att laga – och billiga att laga, även för den som inte är händig och gör det själv.

Undantaget bland mina reparationsprojekt är vattenkokaren från Hugin. Ett plastfönster hade gått sönder och vattenkokaren läckte. Coopbutiken där vi köpte den för flera år sedan beställde hem ett nytt fönster, som vi kunde hämta några dagar senare. Gratis. Det tog mindre än en halv minut att byta ut det.

Men även om Coop och Hugin får många pluspoäng för att servicen finns, för att delarna är lätta att byta ut, och för att det är billigt, så är inte lyckan fullständig. För det här är inget som de skyltar med. Om kunderna överhuvudtaget letar efter reservdelar hittar de inga i butikshyllorna – och då misstänker jag att de flesta ger upp och köper en ny apparat istället.

Så gör miljöinsatsen ännu större, Coop! Skylta med att ni har lättlagade produkter!




Sus Andersson




28/3 2012