view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Är bästa möjliga gott nog för en miljon år?

Budskapet repeteras om och om igen i olika varianter av den internationella expertgrupp som granskat Svensk kärnbränslehanterings, SKBs, säkerhetsanalys: Den tillämpar bästa möjliga teknik. Den är i linje med bästa tillgängliga internationella vetenskap på flera områden. Den är i frontlinjen.

Det är fantastiskt goda omdömen, och naturligtvis oerhört glädjande att höra. Men man ska nog vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser av superlativen.

Sverige måste rimligen vara bäst i klassen. Vi är det första land i världen som kommit så här nära ett bygge av ett slutförvar. Allt annat än ett bra betyg hade varit en katastrof.

Men att vi är bland de bästa är det inte säkert att vi har svaret på den avgörande frågan: håller tekniken tillräckligt länge för att det högradioaktiva avfallet ska hinna bli ofarligt? Vi pratar om en tidsperiod på minst 100 000 år och uppemot en miljon år. Det är tidsperspektiv som är hisnande. Hur vet vi att de teoretiska modeller vi tagit fram för olika processer går att extrapolera så långt? Och hur ska vi kunna veta att vi inte missat något väsentligt? Vem är överhuvudtaget kapabel att svara på sådana frågor?

Jag tror att det är bra att många ögon tittar på slutförvarsansökan; idén om en internationell expertgranskning är inte fel. Men man måste vara medveten om att ingen enda av dessa experter ¬– forskare, representanter för slutförvarsprojekt i andra länder – kommer till granskningen med erfarenheten av ett lyckat slutförvar, av det enkla skälet att det inte finns något.

De kommer med sin egen forskningsfront, som vi rimligen borde ha passerat, och de kommer med sina tillkortakommanden, som vi förhoppningsvis kan lära av. Men deras allra största brist är att de omöjligen kan veta vad vi missat. Och där kan jag tycka att de borde ha haft ett bredare angreppssätt i sin studie av SKBs slutförvarsansökan.

För dessvärre så vet vi ju att det finns frågor som SKB börjat tackla alldeles för sent. Ett exempel är att det först var förra året som en studie kom igång för att studera hur radioaktiv strålning påverkar risken för att koppar ska brytas ned, korrodera.

Jag kan ju tycka att det borde vara en ganska grundläggande fråga: kolla att konservburken inte går sönder av det vi vill att den ska bevara. Den frågan uppmärksammas först efter 30 års studier av KBS3-metoden. Och efter ett års forskning visar det sig att den här korrosionsprocessen har ett helt annat och snabbare förlopp än vad SKB förutsatt. Och expertgruppen berör inte ens detta som ett problem. De säger att de inte ens känner till det.

Vi vet ännu inte hur allvarligt det här är för koppakapslarnas hållbarhet. Men om SKB kunnat missbedöma den här frågan – vilka andra hot mot säkerheten har ännu inte dykt upp på deras radar? Och hur allvarliga är de?




Sus Andersson




19/6 2012