view

Annonsplats







Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Alla skolor borde ha Nationalnyckeln

Möjligheten att spara 20 miljoner kronor om året kan låta som en bra idé.

Alldeles särskilt om det är pengar som lagts på ett bokverk som oftast inte når mer än tio – femton tusen köpare. Det blir statliga subventioner i storleksordningen 1 000 kronor per bokband, om man räknar på det viset. Eller en total prislapp på 300 miljoner under de kommande 15 år som Nationalnyckeln beräknas ta att få fram. Plus att det med sedvanlig uppräkning av kostnader kommer att bli ännu dyrare.

Är det rimligt, för att tillfredsställa nördar som går igång på att kunna skilja en flenörtsgeting från en hårig krukmakargeting?

Mitt svar är ja. Eller, nej, det är inte rimligt om man ser det så snävt. Felet är att man alldeles för lätt bara ser så långt näsan räcker. Det är galet att lägga så mycket pengar på en Nationalnyckel som inte når fler. Självklart måste den få större spridning.

Själv tillhör jag prenumerantstocken. Inte för att jag var insnöad på getingar från början. Utan för att jag blev det, efter att den senaste Nationalnyckeln dumpit ned i brevlådan. Varje gång det dyker upp ett nytt band öppnas en ny värld. Det som tidigare bara varit en enda sak: "geting", synonymt med en ettrig förpestare av sommarens glasskalas, visar sig vara ett myller av olika, specialiserade arter.

I år kommer min trädgård kännas som ett under av biologisk mångfald istället för hemsökt. Plötsligt inser jag hur otroligt många olika varianter som finns, hur vackra de är, hur fascinerande skickliga de är när de bygger sina bon. Och jag lär mig att getinghanarna kan man till och med hålla i handen – de har ingen gadd och kan inte ens stickas.

Ur ett samhällsperspektiv är Nationalnyckeln ett underbart byggnadsverk, ett minnesmärke av bästa slag över naturens rikedom. Det är en markering från en stat som hävdar att biologisk mångfald är viktig – för ingen kan ju bevara en mångfald som man inte ens vet att den existerar. Som monument betraktat är Nationalnyckeln ganska billig – och betydligt häftigare än en triumfbåge eller ett kristallpalats.

Så istället för ett bantat anslag skulle jag vilja se att tankearbetet körs en runda till. Det förslag som nu har lagts är inte komplett, inte ens om uppdraget bara vore att spara. Det innehåller bara en vag idé om att man kanske kan nå fler unga via appar, och att det borde bli billigare.

Men ska den elektroniska utgåvan av Svenska artprojektet nå en bred publik och bli praktiskt användbar så krävs sannolikt en ännu större redaktionell bearbetning än inför den tryckta boken; interaktiva lösningar är inget man snyter ur näsan. Då blir det plötsligt bara en och en halv miljon kronor i tryckkostnader man sparar, samtidigt som även webbtekniken kostar en del.

Enda sättet att verkligen spara vore att göra en betydligt nedbantad version. Men då har man helt lämnat idén om att faktiskt förmedla en bred kunskap om de svenska arterna till fler än de redan frälsta. Det är i den formen som resten av artprojektet blir ett projekt för nördar. För det är ändå 45 miljoner som enligt förslaget ska satsas på att leta efter nya arter, begripa sig på dem och göra det möjligt att bestämma dem – liksom att lära sig mer om de arter som är kända, men inte särskilt väl utforskade. Varför ska inte den kunskapen bli så lätt som möjligt för alla att upptäcka och fascineras av?

Låt Nationalnyckeln vara kvar. Och vänd på tankegången. Om nu Sverige satsar tiotals miljoner på att ta fram mer kunskap om arter, hur ska vi på bästa sätt se till att den når ut? För ungefär tre miljoner kronor extra* kan vi skicka ut Nationalnyckeln till varenda svensk grundskola, gymnasieskola och alla folkbibliotek. Väl utnyttjat kan det nå 1,2 miljoner unga. Till en kostnad av mindre än tre kronor per person.

Och visst, böcker kan te sig litet mossigt ur den unga generationens synvinkel, så visst borde man satsa på en elektronisk tillgänglighet också. Men där kanske inte staten behöver göra allt. Varför inte vara lika vidsynt som i den svenska biståndssatsningen OpenAid. Lägg ut all artkunskap i en strukturerad, öppen och gratis databas, och gör ett öppet gränssnitt så att den som vill kan utveckla en egen app eller datorbaserade söknyckel.

Då kan vi få ett artprojekt som heter duga, som skapar engagemang istället för att bli något för de närmast sörjande.




Sus Andersson




*Siffran bygger på uppgiften att Nationalnyckeln kostar cirka 1,5 miljoner kronor per volym att trycka och att den säljs i cirka 10 000 exemplar, alltså att varje exemplar kostar ungefär 150 kronor att trycka. Porto går lös på 65 kronor/volym, och det finns cirka 6 500 grund- och gymnasieskolor och1200 folkbibliotek . Om två volymer ges ut per år kostar det cirka 3,3 miljoner att trycka och distribuera dem till alla.

2/7 2012