view

Annonsplats







Faradbloggen

Ny övervakning på lösa boliner

22/11 2012

Bokhyllan

Bokomslag

Kul om kvantfysik

8/11 2012

Diagram: Låg andel högskoleingenjörer tar ut examen

Utsläppsvärsting värd för årets klimatmöte

På måndagen drog klimatmötet COP18 igång i oljelandet Qatar.

Förväntningarna är extremt lågt ställda: bara ett fåtal länder är intresserade av att förlänga Kyotoprotokollet, som löper ut vid årsskiftet.

Och tidigare löften om stöd till fattiga länder har hittills till största delen varit lån eller gamla pengar i ny förpackning.

Sveriges miljöminister Lena Ek vill att EU skärper sina klimatmål.

”Om EU ska nå målet att minska utsläppen med 80 till 95 procent till 2050, bör EUs 2020-mål skärpas till 30 procent”, skriver hon tillsammans med centerns miljöpolitiske talesman, Roger Tiefensee, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Utspelet kom inför klimatmötet COP18, som började på måndagen i Doha i Qatar. 17 000 delegater från hela världen ska under elva dagar diskutera världens klimatpolitik. Men den stora frågan är vad de kommer att kunna komma fram till.

Abdullah Bin Hamad al-Attiyah - en av Qatars högsta tjänstemän och tidigare biträdande premiärminister. Han har både jobbat i oljeindustrin och med Qatars solelsprojekt.
FOTO COP18

Flera debattörer har ironiserat över att mötet äger rum i det land i världen som har högst växthusgasutsläpp per capita. Jamie Henn, en av grundarna till miljöorganisationen 350.org, har jämfört det med att McDonalds skulle hålla en konferens om fetma. Något som konferensens ordförande, Abdullah Bin Hamad al-Attiyah, bemött med att Qatar är ett av de tio utvecklingsländer som kommer att påverkas mest av stigande havsnivåer.

Men att få stora delar av världens länder att skriva under på nya utsläppsminskningar står inte ens på dagordningen för COP18.

En akut fråga är om det ska bli en fortsättning på Kyotoavtalet, som träffades 1997. Den första omgångens konkreta mål löper ut vid årsskiftet. Enligt Kyotoprotokollet är det bara de utvecklade länderna som måste minska utsläppen – om det ens blir ett nytt avtal. Idag omfattar det EU och ytterligare 37 industrialiserade länder.

Att få med fler är nödvändigt om de totala utsläppen ska minska ordentligt. Men det är svårt att enas. En sammanfattning av det förra klimatmötet, i Durban 2011, var att det ledde till ”en överenskommelse om att komma överens”. Vilket i och för sig kan ses som en framgång, när nästan 200 länder med extremt olika förutsättningar ska lämna löften som får konsekvenser för deras energi-, närings- och utvecklingspolitik – och ytterst ekonomin. Men det var knappast vad de som oroar sig för klimatkris hade förväntat sig.

Året innan, vid mötet i Cancun 2010, var länderna överens om att utsläppen av växthusgaser ska minskas så att temperaturen inte ökar mer än två grader jämfört med förindustriell tid. Men just ingenting om hur det skulle gå till.

Bristen på handlingskraft har fått många att ifrågasätta hela FN-processen.

I förra veckan släppte Världsbanken ett skrämskott inför Doha-mötet: en skräckvision om hur världen skulle se ut om temperaturen tilläts stiga med fyra grader, jämfört med förindustriell tid.

”Min förhoppning är att den här rapporten chockar världen till att agera”, skriver Världsbankens chef, Jim Yong Kim, i förordet till rapporten.

Rapporten pekar på det elände som kan inträffa om världens länder satsar på Tillväxt, byggd på fossila bränslen, och inte vidtar klimatåtgärder. Enligt Världsbanken innebär ett sådant scenario stora problem med livsmedelsförsörjningen i många länder. Rapporten målar upp vattenbrist och förstörda skördar. Fler extrema värmeböljor kommer att leda till att många människor dör. I stora delar av världen kommer de kallaste månaderna att vara betydligt varmare än de varmaste månaderna i slutet av 1900-talet. Och de värsta katastroferna kommer att drabba de allra fattigaste i världen. Men obehagliga framtidsscenarion har presenterats förr, utan förhandlingsresultat. Alldeles för få länder är beredda att sätta upp några mål för en andra omgång av Kyotoavtalet.

De tre länder som släpper ut mest står alla utanför Kyotoavtalet. Kina och Indien har under de senaste åren ökat sina utsläpp dramatiskt, och håller idag första- och tredjeplatserna i växthusgasligan. Men som utvecklingsländer är de inte tvungna att minska sina utsläpp. Kina bidrar med mellan sju och elva miljarder ton växthusgaser per år, räknat som koldioxidekvivalenter. Olika rapporter ger olika siffror för utsläppen. Klart är i alla fall att Kina har fördubblat utsläppen sedan år 2000. Indien släpper ut över två miljarder ton per år.

USA har visserligen minskat sina utsläpp de senaste åren, men är ändå världstvåa med sina närmare sju miljarder ton växthusgaser per år. USA har aldrig ratificerat Kyotoprotokollet, och en stötesten har varit att länder som Kina och Indien inte omfattas. Trots minskningarna släpper USA fortfarande ut tio procent mer än 1990.

Men USAs förhandlare Jonathan Pershing slår ifrån sig när frågan om USA gör för litet dyker upp.

Han framhåller att USA på egen hand tagit på sig att fram till 2020 minska sina utsläpp med 17 procent från 2005 års nivå. Och genom nya fordonskrav, tuffare regler för energiproduktion och forskningssatsningar har utsläppen redan minskat med åtta procent.

– Därmed inte sagt att det är tillräckligt, sade Jonathan Pershing vid måndagens presskonferens. Men vi har inte låtit bli att agera.

Förhoppningen är att alla de här länderna kommer med i den nya överenskommelse, som ska börja gälla 2020 – de och en majoritet av världens länder. Tanken är att klimatmötet i Doha ska lägga grunden för att en sådan överenskommelse kan undertecknas 2015.

Klimatmötet har föregåtts av en rad utspel om olika utsläppsminskningar från olika länder. De är inte sällan villkorade, att de bara kommer att genomföras om alla ställer sig bakom.

Många är oroliga för de ekonomiska konsekvenserna, att deras konkurrenskraft kommer att försämras. Lena Ek är menar att det snarare vore fördelaktigt att satsa nu.

”Den ekonomiska krisen har gjort det så mycket billigare att sänka Europas utsläpp”, skriver hon i Svenska Dagbladet, och menar att kostnaderna för en 30-procentig minskning till år 2020 nu ligger i nivå med prislappen man räknat med för 20 procent då det målet antogs.

Men den ekonomiska krisen gör det samtidigt svårare att lösa en annan fråga som kommer att prägla COP18: stödet till de allra fattigaste länderna. EUs chefsförhandlare har visserligen sagt att pengar ska komma, trots ekonomisk oro. Men han har också tydligt deklarerat att han vill ställa hårdare krav på dem som ska få bidragen.

För ett par år sedan inrättades satsningar på tekniköverföring och 30 miljarder dollar i stöd, som löpt fram till i år. Tanken är att de fattiga länderna ska kunna utvecklas ekonomiskt – men med små utsläpp.

Enligt uppskattningar av hjälporganisationen Oxfam har bara en tredjedel varit nya pengar. Resten är gamla löften som konverterats till klimatstöd. Mer än hälften är dessutom lån.

Pa Ousman Jarju från Gambia och ordförande för de 48 minst utvecklade ländernas grupp är inte nöjd med det som gjorts.

– Vi har inte sett den tekniköverföring som vi hade hoppats.

Kanske är det en ironi i sig att COP 18 är det första papperslösa klimatmötet, av omsorg om miljön ska inga dokument skrivas ut på papper. Men de minst utvecklade ländernas delegater har inte de tekniska hjälpmedlen för att läsa alla handlingar.

– De flesta av oss saknar Ipad och Iphone. Vi är inte här med den senaste tekniken, säger Pa Ousman Jarju.

Nu minskar dessutom stödpengarna till de minst utvecklade länderna dramatiskt. Först 2020 ska en fond på 100 miljarder dollar om året stå till deras förfogande. Pa Ousman Jarju vill se ett ambitiöst åtagande från de rikare länderna redan nu.

– Vi förväntar oss pengar på bordet. Det måste vara nya pengar, inte ”återvinning”, som vi har upplevt tidigare.

Sus Andersson

27/11 2012